Pappa fångar min tomma blick över köksbordet, han ser bekymrad ut. Men varför skulle han inte. Hans dotter, jag, är i vanliga fall en glad och sprallig tjej. Men något har hänt. Något som han inte vet om, något som ingen vet något om.
Jag vänder ner min blick igen och petar förstrött med gaffeln i grönsakerna på tallriken framför mig.
Något jag själv inte lägger märke till, men som ingen runt omkring mig kan missa. Mitt lilla dockansikte, som nu på senare tid fått mer kvinnligare drag, har tappat liv och uttryck. Det är helt nollställt. Mina tankar drar med mig till minnena igen, och jag stålsätter mig för den hemska kortfilm som spelats om och om igen i mitt huvud ända sen den natten.

Den hårda knuffen i ryggen får mig att falla framstupa. I mörkret ser jag den steniga stigen komma närmare mig och sen hur en stor man hoppar på mig och håller mig fast mot marken. Hårdhänta händer drar i mina kläder, tunga andetag flämtar i min nacke och våta läppar lämnar kalla avtryck på min hals och mina läppar.
Jag försöker skrika men inget ljud lämnar mina läppar. Jag försöker slita mig loss men min kropp rör sig inte. Hårda rötter gräver sig in i min rygg och den regnvåta marken kyler ner mig ordentligt. Fumliga fingrar smeker stressat över min kropp.
Min kropp vaknar äntligen till liv och jag får kontroll över armar och ben och börjar sparka och slå runt omkring mig i meningslösa försök att komma loss. Men den stora, tunga kroppen över mig rubbas inte. Jag förstår att jag inte har någon chans och känner hur hela min kropp bara ger upp. I ett allra sista försök att rädda mig själv sträcker jag upp min arm och slår till, vilket resulterar i ett rejält rivsår på mannens hals. Jag ser en hand som höjer sig över mitt huvud och sen blir allting svart. Mina armar sträcker sig efter verkligheten, men mörkret får ändå tag i mig och drar med mig ner.

Smärtan är det första jag känner, den dunkande smärtan i underlivet och den ihållande värken i resten av kroppen. Sakta slår jag upp ögonen, som för att inte gå sönder helt och hållet. Det är fortfarande mörkt, men på väg att ljusna. Sakta reser jag mig prövande på fötterna med ett träd som stöd. Först då upptäcker jag att mina byxor ligger i en hög runt min vänstra vrist, mitt linne sitter på sniskan och jag har kvistar och löv i håret. Min jacka ligger slängd på sidan av den ensliga stigen och när jag ska knäppa på mig den ser jag att dragkedjan gått sönder.
Mina ben viker sig under mig och tysta tårar sipprar fram ur mina ögonvrår. Jag känner hur hela jag sjunker ner och blir ett med jorden. Lika smutsig, lika ful och lika äcklig.

Jag reser mig från matbordet och slänger den oätna maten i sophinken under diskhon. Pappa följer varje steg jag tar med blicken och jag kan ana alla frågor som finns där innanför. Men han säger ingenting, han bara sitter där helt tyst och tittar på mig.
Jag lämnar köket och går in på mitt mörka rum och slänger mig på den obäddade sängen. En smal ljusgata lyser in över mitt golv från köket i den halvöppna dörren.
Dörren öppnas helt och min pappas siluett dyker upp i dörröppningen och hans stora kropp hindrar en del av ljuset att ta sig in i mitt rum.
Han säger ingenting, och han tänder inte lampan. Jag ser bara hur hans mörka siluett närmar sig och hur han sen sätter sig på sängkanten alldeles intill mig. Han lägger handen på mitt lår. Jag får rysningar i hela kroppen och rycker till mig mitt ben.
Det är då jag ser det. Något som jag inte lagt märke till innan. Men nu när han är såhär nära ser jag det alldeles tydligt. På halsen, precis över nyckelbenet, har han ett rött sår. Ett rivsår som inte kan ha skapats av något annat än en nagel.