Jag har så otroligt tråkigt att jag kan dö!
Vart är alla människor som lyckas roa mig?
Nej asså jag är verkligen inte på humör.
Jag känner mig så besviken, dissad och ensam så de finns inte.
Jag är sjukt kramsugen och vill bara bli omhållen lite, känna mig lite älskad.
Jag önskar att jag var liten igen och kunde krypa ner mellan mamma och pappa i deras säng och bli omhållen och skyddad mot allt och alla.
Jag orkar inte vara tonåring längre.
Och jag saknar honom så stört mkt.
Och jag vet inte vem jag kan/vill/ska prata med.
Det är som att alla tycker att jag ska ha glömt honom och gått vidare vid det här laget.
Men jag undrar om jag någonsin kommer göra det.
Han var, nej han ÄR den bästa av dom bästa och om han vill ha det såhär, om han blir lycklig av det här då vill jag inte ha det på nått annat sätt.
Jag vet att du har henne nu, gör hon dig lycklig så är det så det ska vara.
Om hon nu skulle läsa det här av någon anledning så vill jag bara säga att någon bättre får du inte, ta hand om honom nu när inte jag kan det.
Det kanske lite är det som är mitt stora problem, jag sätter alltid alla andras lycka framför min egen.
Nej fy, nu blev det för mkt, för jobbigt.
Jag går och lägger mig, klockan är mkt.
gonatt<3