Saknaden är stor

- Hallå!!! skriker jag och slänger iväg väskan så att den hamnar någonstans in under en stol som vi alltid har stående i hallen bredvid ytterdörren.
Jag får inget svar men ser att brorsans skor står slarvigt avsparkade mitt på golvet, där också hans väska ligger slängd.
Jag går upp till mitt rum och startar igång datorn, samtidigt som jag låter den ta sin tid att startas så går jag och bankar på brorsans dörr där det strömmar ut musik på högsta volym, jag får banka ett bra tag innan han öppnar och tittar surt ut på mig genom dörrspringan.

- Hej, kan du kanske sänka musiken, eller? frågar jag så snällt jag kan för att undvika bråk.
- Nej, svarar han kort och tjurigt.

Det här kommer inte bli lätt tänker jag och innan jag vet ordet av det så har han smällt igen dörren rakt framför ansiktet på mig, jahapp, så var det med den saken.

Jag kanske ska presentera mig förrsten.
Jag heter Milla och är fjorton år, jag bor i ett radhus i en förort till Stockholm med min storebror Martin, min mamma Stina, min pappa Klas och min katt Fido, och nu tänker ni väll att en katt kan väll inte heta Fido? Att det är väll ett hundnamn? Men jag tycker det lät charmigt ändå.
Martin är sexton år och är nog världens jobbigaste storebror. Min mamma Stina är 40 år och jobbar på en högstadie skola tillsammans med min pappa Klas.
Jag är inte speciellt populär i skolan, och har aldrig varit det heller, men jag trivs med att ha det så. Jag är ingen sån som gillar uppmärksammhet och är hellre den som bevakar än den som blir bevakad. Visst har jag många kompisar ändå, dom allra bästa man kan tänka sig. Inte sånna ytliga eller så, utan äkta vänner, sådana som man kan lita på till 100%, och jag är väldigt glad som har dom. Min allra bästa kompis heter Miranda, vi har varit bästisar sen sexårs och är som siamesiska tvillingar nästan, håller alltid ihop och är som varandras andra halva kan man säga.
Som peron är jag som sagt mer den som bevakar, det beror nog mest på att jag är ganska blyg när jag är med andra människor än dom jag brukar vara med och jag har ganska dåligt självförtroende och tänker alltid på vad alla andra tycker och tänker om mig och mitt utseende.
På fritiden är jag ofta ute på nätet och chattar med olika människor, jag tycker att det är lättare att vara mig själv där på nått sätt. Där har jag också träffat flera kompisar som jag lärt känna mer än bara ytligt.

Efter flera försök att få kontakt med Martin stänger jag in mig på mitt rum och loggar in på MSN. Där är det helt dött, nästan ingen online.

- Va ska jag göra nu då? tänker jag högt.

Jag är medlem i några communitys för ungdommar och barn, fast det finns ju även vuxna som har det, men dom snackar jag aldrig med.
Så jag loggar in på en community där jag har lagt in bilder på mig själv och får ofta kommentarer om att jag är söt osv. Det är inte ofta jag får sådana kommentarer från killar, men alla verkar mycket modigare på internet.
Jag ser då att jag har fått en ny kommentar av en sextonårig kille, så jag går in på hans sida och kollar på hans bilder för att se vem det är.
- Men hallå wow! tänker jag när jag kollar på hans bilder, den här killen var ju jättesöt!
Sen ser jag att han har skrivit ett meddelande också, och så vips så snackar vi på för fullt.
Till slut ger jag honom min msn så snackar vi mer där, och jag bara gillar honom mer och mer.

När mamma och pappa kommer hem vid sjutiden märker jag hur länge jag egentligen har suttit där vid datan och hur hungrig jag är. Så jag stänger av datan och går ner till köket där mamma och pappa fixar med maten.

- Hej, säger jag.
- Hej gumman, hur mår du? frågar mamma.
- Jag mår bra, vad blir det för mat?
- Köttbullar och makaroner, svarar pappa bakom tidningen han sitter och läser.
- Hur har din dag varit då? frågar mamma.
- Bra, vi hade orientering på idrotten idag.
- Jahaa, gick det bra då? frågar mamma igen.
- Joo, de gjorde det väll. Eller nja, jag och Miranda tappade bort oss i skogen så våran lärare fick komma och leta efter oss, berättar jag.
- Oj då, men då kan du väll inte säga att det gick bra? säger mamma lite oroligt, och börjar genast tänka på massa saker som kan hända.
- Men mamma, skogen är liten jag skulle aldrig kunna försvinna spårlöst om det var det du trodde.
- Nej då, det är klart, och ni har ju karta. Visst har ni karta?! frågar mamma med sin oroliga röst igen.
- Men ja, hur tror du vi annars lär oss orientering? säger jag trött som jag är på att hon alltid ska oroa sig så mycket hela tiden.
- Jo det har du förstås rätt i, svarar mamma och låter lite lugnare nu där hon står och steker köttbullar.
- Milla gumman, kan du gå upp och säga till din bror att det är mat? frågar mamma snällt.
- Nej, det går inte att snacka med honom, han bara skriker på mig hela tiden.
- Åh att ni alltid ska bråka du och han, nu går du upp och säger till honom att det är mat.

Jag mummlar nått ohörbart om att det alltid är han som börjar och går upp och bankar på Martins dörr. När han inte öppnar eller svarar går jag ner igen och mamma tittar undrande på mig och frågar:
- Kommer han eller?
- Nej, han svarar inte, säger jag nonchalant.
- Åh, Klas kan du gå upp och hämta honom då?

Pappa går upp för att försöka få ut Martin och komma ner och äta, men lyckas inte han heller.
- Jaja, då börjar väll vi då, säger mamma irriterat.

När vi alla ätit nästan ätit klart kommer Martin ner med samma gammla vanliga ansiktsuttryck i ansiktet, som om att han inte bryr sig om någonting förutom hans dator.
- Finns det nå' käk eller? säger han lugnt och ignorerar mammas irriterade blickar.

- Det står på spisen, säger mamma kort och börjar duka av.

Jag tackar för maten och går upp på mitt rum igen där jag sätter på hög musik och lägger mig på sängen och kollar upp i taket.

När skivan är slut blir det helt tyst, jag hör bara tv:ns svaga surrande nerifrån vardagsrummet.
Jag går upp och tänder lampan i fönstret och går sen ner och sätter mig framför tv:n med mamma och pappa.

Nästa dag i skolan berättar jag om den där killen jag chattade med igår, Robin, för Miranda.
Sen börjar hon fråga ut mig om detaljer, för hon vill veta allt.
Skoldagen är tråkig som vanligt och det händer inget oväntat eller ovanligt.

När jag kommer hem är inte Martin hemma, skönt!
Så jag går in på mitt rum och sätter på datan och loggar in på MSN och bara hoppas att Robin är online, och det är han!
Så vi börjar snacka igen, han är verkligen speciell, men på ett bra sätt. Han är inte som alla andra och han är snäll och söt och intressant, och han verkar vara intresserad av vad jag har att säga också.
När vi har snackat ett tag och lärt känna varandra väldigt bra, och jag har bara börjat gilla honom mer och mer för vaje gång jag snackar med honom.
Ibland känns det till och med som att jag är kär, men man kan väll inte vara kär i någon man aldrig träffat? Eller kan man det?

En dag efter att ha chattat med Robin i ungefär en månad så säger han plötsligt:

- Jag har skrivit en dikt till dig.
- Har du? :O
- Ja, ska jag skicka den?
- Aa, gör det! jag blir förvånad för jag har aldrig fått en dikt av någon förut, och blir samtidigt väldigt nyfiken om vad den handlar om.
När jag läst den blir jag alldeles tyst och vet inte vad jag ska säga, samtidigt blir jag väldigt rörd, det är nog det gulligaste någon kille någonsin gjort för mig.
Ni kan få se den här:

Dina ögon är av de vackraste blå
Din blick ja väntar att få
Jag vill att de ska sluta upp som vi två
Leva tillsammans så
Men ja vill inte att saker ska gå för snabbt och snätt
Det är därför jag vill att vi ska göra detta lätt.
Jag kräver inte att du tycker de samma om mig
Men vill att du ska förstå att ja har förälskat mig i dig.
Ditt blonda fina hår.
Och svarta botten kommer ja inte glömma på bara några få år.
Sen så har vi dina söta små fräknar
Jag kommer alderig tröttna när ja dom sitter å räknar
Du gillar visst choklad
Och om ja ger dig daim förväntar ja mig att du ska bli glad
Sen rosor ska du få kanske en kanske två
Eller är de för få?
Kärlek hos mig du kan finna
Kärlek hos dig ja hoppas vinna
Ja vill inte förhasta saker men det är de här ja känner
Och om de inte löser sig så hoppas jag att vi kan vara vänner.

Efter det så chattar vi bara mer och mer och efter lång tids chattande bestämmer vi att det kanske är dags att träffas på riktigt. En måndag, när det är höstlov så vi har hela dagen på oss. När jag satt där på tåget mot stan, där vi hade bestämmt att vi skulle träffas, var jag jättenervös, allt jag kunde tänka på var vad han skulle tycka om mig, om han skulle gilla mig även efter att vi hade träffats.
Jag kommer dit först så jag får stå där och vänta ett tag, vilket gör att jag blir ännu mer nervös. Sen ser ja honom helt plötsligt där framför mig.

- Hej, säger jag försiktigt och blygt.
- Hej, svarar han.

Så ger han mig en kram och jag kramar tillbaka, sen så går vi runt i flera timmar och bara pratar i regnet, sen plötsligt ringer min mobil.
- Shit, tänker jag, mamma! Jag hade ju inte sagt till henne att jag skulle till stan och träffa Robin, för hon som är så överbeskydande skulle aldrig låta mig åka själv.

Så när jag går där och avslöjar för mamma att jag är i stan med Robin blir hon jätteorolig och säger att jag ska åka hem på en gång. Klockan är ganska mycket så det gjorde inte mig någonting, fast jag hade ju gärna stannat längre. När jag kommer av tåget ringer mamma mig och säger att hon är på ICA och handlar och att jag kan komma och möta henne. Så jag går till ICA, men mamma verkar ändå ganska lugn och vi pratar om Robin och "reder ut det här" som mamma säger. Sen när va kommer hem så lagar vi mat tillsammans och sen när pappa kommer hem så säger jag:
- Du behöver inte säga någonting för jag har redan pratat med mamma.
Då tittar han bara mellan mamma och mig men säger ingenting, annars skulle han väll ha skällt ut mig eller nått sånt.

Robin och jag fortsätter chatta med varandra och träffas en gång till, men då bara en kort stund när mina kompisar är med.
Sen händer det värsta som kunde hända.

Dagen börjar bra, det är lördag så jag sover länge. Ikväll ska jag hem till en kompis, Sandra, för hon fyller år så då ska vi väll fira henne kan man säga.
Så när jag vaknar kan jag i lung och ro fixa till mig inför kvällen samtidigt som jag kollar runt lite på internet.
Jag chattar lite med Robin, jag tror faktiskt att jag är kär i honom, men jag vet inte vad han tycker om mig längre för det var nästan ett år sedan jag fick den där dikten. Men i alla fall, pappa skjutsar mig till Sandra för det regnar ute och det är en bit att gå om jag skulle gå. Vi äter middag där, tacos, vi skrattar och har det riktigt kul. Efter ett tag så bestämmer vi oss för att kolla på en film, Green street holigans, så bänkar vi oss framför tv:n och sitter där hopptryckta under hela filmen. Slutet är värst, för den snyggaste killen dör och jag får tårar men värsta är Miranda och Sanna, dom verkligen störtgråter. Sen börjar dom tänka på hemska saker så dom blir ännu mer ledsna och gråter ännu mera. Så då bestämmer jag och Sandra att vi sätter på en annan film, Into the blue. Men då börjar dom gråta ännu mer, så Sandra sätter sig vid datorn och när dom har lugnat sig lite så loggar jag in på MSN. Robin är inne så jag börjar snacka med honom. Till slut säger han:

- Det är en sak jag måste säga.
- Jaha, aa prata på.
- Jag kan inte prata mer med dig.
- Varför inte? frågar jag chockat.
- Därför, säger han, det går inte.
- Men...? jag vet inte vad jag ska säga till honom och jag känner att tårarna är nära så jag går iväg och låser in mig på toaletten.
- Jag kommer ta bort alla spår av dig ur mitt liv, säger han och verkar inte tycka att det är ett dugg jobbigt eller elakt.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra så jag blockar honom och går ut från toaletten fast mina ögon är röda och svullna av gråt. När jag sätter mig där i soffan vet jag fortfarande inte vad jag ska säga och alla tittar undrande på mig och frågar vad som har hänt. Då brister allt och jag börjar gråta som aldrig förr. Mina kompisar kommer fram till mig och frågar oroligt vad det egentligen är som har hänt. Jag försöker berätta så tydligt som möjligt samtidigt som jag storgråter. När dom förstår vad det är som har hänt kommer dom och kramar mig och gråter med mig och till slut känner jag att jag måste ut! Ut i den friska luften, ut och andas, jag kvävs här inne.
Så jag går mot dörren och alla följer efter, när jag väl är där ute vet jag inte vart jag ska ta vägen, så jag går mot vägen. Ingen ser att jag går iväg och det är väll bara bra. När jag står där och ser bilarna svischa förbi med väldigt hög hastighet tänker jag:
- Ett steg, ett steg är allt som krävs, ett enda steg och jag slipper allt.

Men så hör jag mina vänners röster från huset som oroligt undrar vart jag har tagit vägen. Så får dom syn på mig och då får Sanna fart och springer fram till mig och drar med mig till huset.
- Jag skulle aldrig gjort det, jag skulle inte vågat, säger jag till henne men jag vet inte om hon hör det.

Jag slutar gråta ganska fort igen för jag tänker att mina tårar förändrar ingenting. Sen så ringer jag pappa och säger att han ska komma med mina sov grejjer för jag ska sova hos Miranda inatt, jag vill inte vara själv nu efter det här och allt jag kan tänka är:
- Jag har förstört Sandras fest, jag förstörde den.
Men Miranda fick mig på bättre humör och fick mig att glömma Robin för ett tag.

Nu har det redan gått några månader sen det här hände, men jag tänker fortfarande lika mycket på Robin och saknar han så mycket att jag ibland innte vet vad jag ska göra. Men det känns bra att mina kompisar var med för annars vet jag inte vad jag skulle gjort, och att jag har dom nu och dom stöttar mig alltid. Jag vet att dom finns där och jag skulle nog aldrig klara mig utan dom. Min mamma och pappa vet ingenting om det som hände och dom har slutat fråga ut mig om Robin, jag försöker glömma honom och leva mitt liv vidare. Men det är svårt. Så svårt.