Karolina och jag

Jag vaknar med lakanet slingrat runt min svettiga kropp.

Ännu en natt fylld av svarta skuggor, mörka gränder och fullmånar. Ska det någonsin sluta? Eller kommer jag ha de här hemska drömmarna hela livet? Då dör jag hellre, jag orkar inte med det här längre

- Jonas! skriker Sara och hoppar upp och ner på min mage och leker att det är en studsmatta. Sara är min lillasyster på fyra år, hon är nog den mest irriterande människan i världen, fast hon kan vara riktigt gullig också.

Jag lyfter ner Sara på golvet, vänder mig på magen och trycker huvudkudden över huvudet för att försöka somna om igen. Men det är omöjligt, så jag går genom hallen och in i badrummet där jag klär av mig och hoppar in i duschen, det är iskallt.

Jag kanske inte har berättat att jag har en storasyster också?  Nej, det har jag nog inte, hon heter Isabelle och har nyss fyllt sjutton år och springer efter killar jämnt och ständigt, och så är hon en varmvatten tjuv, hon duschar i timmar och slutar precis när varmvattnet har tagit slut. Jag får alltid duscha i iskallt, det är hemskt och ibland önskar jag att jag var ensambarn, tänk vad skönt allting skulle vara. Jag skulle få sova länge utan att någon liten apa kom och lekte akrobat på min kropp och jag skulle få duscha i varmvatten. Fast å andra sidan skulle jag nog sakna att ha någon att bråka med då.

Det är lördag och jag har lovat Marcus att följa med honom på en patetisk supfest. Det hade jag inte tyckt förut, att det var patetiskt med supfester alltså. Men det var innan Det med stort D hände, och nu undrar du säkert vad det var som hände, och det ska jag berätta för dig.

Fredag och i skolan pratade alla om Karolinas fest som skulle äga rum samma kväll, jag också. Flaskorna klirrar mot varandra i min ICA-kasse när jag går där på trottoaren mot Karolinas hus. Det är höst och löven har fallit från träden och ligger som orangea och röda mönster på marken, det prasslar så där höst mysigt om löven under mina svarta Puma gympaskor.

Till slut står jag utanför en stor svart grind med vit stenmur på båda sidor som sträcker sig runt framsidan av tomten. Jag lägger handen på det svala järnhandtaget till grinden och kliver in på den grusade gången som leder upp mot en stor stentrappa. På gräsmattan ligger några ensamma löv som någon glömt kratta ihop. Jag hör musiken dunka högt där inifrån huset redan på väg upp för trappan mot dörren. Det känns meningslöst att knacka på så jag kliver in och stanken kommer vällande mot mig. Stanken av spya, alkohol och cigarettrök fyller hela huset från golv till tak. I hallen ligger det massa jackor, skor och vantar som folk slängt av sig i farten på väg in i myllret av människor.

Jag får kliva över ölburkar, spritflaskor och utslagna ungdomar för att kunna ta mig in i vardagsrummet. Väl där inne klänger översminkade tjejer i allt för utmanande kläder på killarna för att inte tappa balansen i deras meningslösa försök att dansa sexigt. Det ser patetiskt ut men killarna försöker nöjt ta på tjejerna överallt dem kommer åt, patetiskt.

Jag fortsätter in i huset och ser mig omkring i hopp om att få syn på Karolina, men allt jag ser är kaos och katastrof.

Jag går ut i hallen igen och går fram till den breda trätrappan som sträcker sig upp till andra våningen med en liten böj högst upp. Räckena på sidorna om trappan är fint svarvade, handgjorda av någon känd italienare säkert. På väggen bredvid trappan hänger fina familjeporträtt med Karolina som bebis, Karolina när hon börjar skolan och Karolina som hon är nu. Jag tittar lite närmare på det sista fotot, hennes blonda lockar ligger mjukt på axlarna och hennes blå ögon tycks lysa. Det välbekanta leendet finns där på hennes smultronröda läppar och gör så att den lilla smilgropen uppenbarar sig i hennes vänstra kind. Vacker det är hon, Karolina, väldigt vacker. Men det är jag nog inte den enda som tycker.

Jag fortsätter upp för trappan och ser en smal ljusstripa som sträcker sig över golvet från Karolinas rum.

Jag går fram och känner på dörren men den är låst. Inifrån rummet hör jag Karolinas svaga snyftningar.

 - Öppna dörren, det är jag.

- Försvinn! skriker hon.

- Släpp in mig, vad är det som har hänt? frågar jag oroligt. För att någonting har hänt det förstår jag, jag har känt Karolina nästan hela mitt liv och vi brukar kunna prata om allting tillsammans.

Jag hör henne röra sig där inne och sen hur det klickar till i låset när hon låser upp. När jag öppnar dörren ser jag hennes svullna rödgråtna ögon. Hon gråter inte längre men jag ser att hon är ledsen. Vi sätter oss bredvid varandra på hennes säng, ingen säger något men båda har blicken fäst på hennes blommiga vägg framför oss.

Jag vrider huvudet och tittar på Karolina, hon sitter som paralyserad med en röd sammetskudde i famnen som hon kramar om hårt.

-  Vad är det som har hänt? frågar jag igen.

Karolina rycker till och tittar på mig som om hon glömt bort att jag var där. Hennes ögon är blanka och hennes blick tom. Hon särar på läpparna och drar in luft i lungorna, jag ser hennes bröstkorg lyftas och sen sänkas när luften åker ut henne lika snabbt som den kom in. Precis som om hon tänkte berätta allt men sedan ångrade sig. Jag sträcker ut mina armar mot henne och hon lutar sig mot mitt bröst och jag lägger mina armar runt hennes smala axlar.

Hon tar sats och nu väller orden hackigt ur henne.

 - Hans händer, dom var överallt...så stark, jag kunde inte...det gick inte...han var så stor, så stark.

- Vem, vad har han gjort?! säger jag med panik i rösten.

- Jag vet inte, aldrig sett honom förut. Hans händer var överallt, svarar hon och börjar gråta igen.

Jag vågar knappt ställa frågan för jag är rädd för svaret, men till slut kan jag inte hålla mig längre.

- V-våldtog han dig? stammar jag fram.

- Nej, han sprang ner till festen igen.

- Hur såg han ut då? frågar jag chockat.

- Lång, mörkhårig, lite fjun på överläppen och väldigt muskulös.

Jag säger åt Karolina att stanna där medan jag går ner för att säga till alla att festen är slut. Det är inte så lätt som jag trott så jag går fram till cd-spelaren och stänger av musiken. Allas uppmärksamhet riktas mot mig när jag skriker ut att polisen är på väg.

Inom fem minuter är alla ute ur huset och ödsligheten lägger sig tjockt i luften. Jag ser mig om i huset och allt jag ser är ölburkar, cigarettfimpar och kaos, allt är kaos.

Jag går upp till Karolina igen men hon har redan somnat så jag tar hennes röda fleece filt och lägger över hennes hopkrupna kropp och går sedan ner och försöker städa undan det värsta. När huset ser någorlunda rent och fint ut är klockan redan halv fem på morgonen. Men jag tänker inte gå hem ändå, jag vill inte att Karolina ska vakna och upptäcka att hon är själv efter allt som hänt.

När jag vaknar har Karolina redan gått upp och sitter i fåtöljen bredvid soffan jag ligger i.

- God morgon sömntuta, klockan är redan halv två, säger hon leende. Jag ser på henne och hon tittar på mig med sorgsna ögon men ändå med ett leende på sina små läppar.

Några timmar senare sitter jag på berget vid sjön och tittar ut över vattnet som blänker svart i natten. Månen lyser klart vit och ljuset sprider sig ner över vattenytan där den ser ut att flyta på vattnet fram till bergets kant. Jag böjer huvudet lätt bakåt och tittar upp i himlen, där finns några få stjärnor som gör så gott dem kan för att lysa lika mycket som månen. Vattnet glittrar svart i natten och badplatsen med bryggan ser så fridfull ut såhär dags på dygnet när det inte är en massa människor som rör sig överallt.

Min blick glider över vattnet men fastnar där någonstans på vägen, den dras mot vattenbrynet under bryggan där någonting ligger och guppar i vågorna.

En kall vindpust drar förbi och får mig att rysa till av den plötsliga kylan, jag drar jackan tätare runt kroppen och reser mig upp från backen. Jag vet inte vart jag är på väg men benen styr mig mot bryggan, jag får känslan av att något är fel, någonting är inte som det ska. Jag ser vad det är nu, jag försöker gå fram till vattenbrynet där hon ligger men mina ben vill inte lyda mig. Hennes ansikte är vänt neråt men ändå är det ingen tvekan om vem det är som ligger där så stilla och orörlig. Hennes ljusa lockar ligger utspridda över vattenytan och guppar i vågorna.

Jag har aldrig gillat sjukhus, de kala vita väggarna och alla som springer runt i vita rockar. Jag sitter i en korridor på sjukhuset utanför Karolinas rum. Klockan är halv ett på natten och de senaste timmarna minns jag bara suddigt. Ambulansen som kom och hämtade både mig och Karolina, deras lugna mjuka röster som försökte nå in till mig.

Det var ett tag sen Karolinas föräldrar kommit dit, de hade inte ägnat mig en blick, bara sprungit direkt in till Karolina. Jag är trött och allt jag vill nu är att gå hem och sova men ändå vill inte kroppen röra sig, jag sitter bara här, helt orörlig och stirrar rakt fram in i den vita väggen.

En månad senare får Karolina komma hem, polisen hade dragits in i det hela men de sa att hon bara hade ramlat och slagit i huvudet, det finns inga bevis om någonting annat. Men jag visste att det inte var sant, jag förstod att det var någon som gjort det här mot henne. Jag hade försökt prata med polisen om det men eftersom det inte fanns några bevis så brydde de sig inte om vad jag sa.

Jag kan bara inte acceptera det, det är så fel, Karolina förtjänar att kunna gå ut utan att behöva vara rädd för att någon ska skada henne, igen.

Signal efter signal går fram innan Karolinas ljusa röst hörs i andra änden.

•-   Hallå?

•-   Hej, det är jag...hur mår du?

•-   Jag har väll mått bättre, säger hon med ett litet hest skratt som att försöka lätta upp stämningen.

•-   Vet du vem det var som gjorde det? Var det samma kille som på festen? frågar jag direkt, för jag vet att hon inte ramlade.

•-   Jag kommer inte ihåg någonting, jag kände bara ett hårt slag i huvudet sen blev allting svart.

•-   Så det hände ingenting innan?

•-   Nej, det tror jag inte...eller jo. Precis innan allting svartnade så var det någon som skrek till.

•-   Var det han?

•-    Nej, det var en tjej, hon hade en väldigt speciell röst, den var liksom pipig. Jag kände igen den på något sätt, precis som att jag hört rösten förut.

När vi avslutat vårt samtal tänker jag lite på det som Karolina sa, men allting blandar ihop sig och blir en enda röra, det är för mycket information. Klockan är mycket så jag går och lägger mig och jag antar att all spänning gjort mig väldigt utmattad för jag somnar genast när jag lägger huvudet ner på huvudkudden.

När jag vaknar vet jag precis vem det var som överföll Karolina, det måste vara hon, men varför? Varför skulle hon vilja göra någonting sådant mot Karolina? Vad har Karolina gjort henne?

Jag ringer Karolina på en gång, hon svarar bara efter några signaler.

-   Hallå?

-   Hej, det är jag, svarar jag som vanligt.

-   Åh, hej.

-   På din fest, var det en tjej där, brunett och ganska kort, säger jag ivrigt innan jag lägger till, och hon hade väldigt pipig röst.

-   Va? Eller jaha! Hon, nej alltså jag känner inte henne, det var Sandras kompis.

-   Jaha, kan jag få Sandras nummer?

-   Varför det? Ska du ragga på hennes kompis eller? säger hon mest på skoj.

-   Haha, men nej, kan jag få hennes nummer?

-   Jaja, gud vad du tjatar, väntar du då medans jag tar fram hennes nummer?

När jag fått Sandras nummer så ringer jag till Sandra och får reda på att tjejen med pipiga rösten heter Katja, jag ber om hennes nummer och får det utan massa frågor och påhopp.

Det här går ju enkelt, tänker jag. Men den tanken försvinner snabbt när jag knappat in Katjas nummer och tryckt på den gröna luren. Katja har ingen lust att varken prata med mig i telefonen eller träffa mig och prata. Jag har ingen annan plan.

Men jag tänker inte ge upp, jag tänker inte låta henne gå runt ostraffad för att ha försökt döda min bästa kompis. Om polisen inte tänker göra någonting åt det så får väll jag försöka lösa det här på egen hand.

Det första jag gör när jag vaknar är att jag ringer till Katja igen, hon svarar och efter mycket tjat från min sida så går hon med på att möta mig på caféet på stan.

Två timmar senare sitter jag där vid ett runt fönsterbord mittemot Katja, hon ser irriterat på mig och kräver att få veta varför jag har bett att få träffa henne.

När jag berättar att jag vet att det var hon som överföll Karolina vid badet blir hon alldeles blek i ansiktet, hennes ansiktsuttryck blir plötsligt helt tomt på känslor.

-   Det var inte jag, säger hon tyst, det var inte jag.

-   Jag vet att det var du, Karolina hörde dig skrika bakom henne precis innan slaget.

-   Det var ändå rätt åt henne, hennes röst är full av hat.

-   Varför då?! halvskriker jag, Hon har väll inte gjort dig någonting?

-   Hon höll ju på och kladda på min pojkvän på hennes dumma fest!

-   Va?! Hon blev ju överfallen, han tänkte våldta henne! Vadå, såg du när det hände? frågar jag häpet.

-   Jag och min pojkvän, Niklas, gick på festen tillsammans sen helt plötsligt försvann han, jag gick upp för att leta efter honom och då var Karolina där uppe med honom och kladdade på honom, jag kunde inte göra någonting, jag bara stod där och såg på. Sen helt plötsligt såg han rakt på mig med en blick fylld av skuld och så såg jag Karolinas rödgråtna ögon och förstod vad han verkligen gjorde.

-   Vad gjorde du då? Vad hände sen? mina frågor tycks aldrig ta slut.

-   Jag sprang ner till festen och satte mig i soffan, jag kunde inte gå hem, det gick bara inte, jag var så arg på Niklas och samtidigt så upprörd. Niklas kom ner efter mig men jag sa åt honom att gå, jag tror han gick hem då.

-   Men överfallet vid sjön då?

-   Niklas kom hem till mig sent på kvällen för att prata, då försökte han skylla allting på Karolina, att det var hon som slängt sig över honom och att han aldrig skulle göra något sådant. Jag blev sur och började skrika på honom att jag pratat med Karolina och att hon berättat allting, det var förståss inte sant men det var tillräckligt för att han skulle erkänna. Men då blev han förbannad på Karolina och av en slump så stötte vi på henne vid badet, hon såg oss inte så Niklas smög fram bakom henne, jag sa åt Niklas att inte göra någonting, att han skulle sluta för han började skrämma mig.

Katja tystnar och ser på mig med skrämd blick.

-   Fortsätt, säger jag.

Hon tvekar men fortsätter ändå berätta.

-   På vägen tog han upp en stor sten och höjde den över huvudet, jag kunde inte stoppa honom, min kropp var som förstelnad, hans båda händer höll hårt om stenen över huvudet och precis när han slår skriker jag till, det är inte rättvist mot Karolina, hon har inte gjort någonting. Jag kunde inte stoppa honom, det gick inte.

Katja tystnar igen och nu lägger hon huvudet i händerna, hennes rygg börjar skaka, jag förstår att hon gråter men jag måste veta vad som hände sen.

-   V-vad hände sen? stammar jag fram.

-   Karolina ramlade ihop och jag försökte väcka henne igen men Niklas puttade bort mig och puttade i henne i sjön, han sa att om jag berättade för någon skulle samma sak hända mig men jag kan inte gå runt och bära på en så stor hemlighet, så nu när du kommer och anklagar mig för att ha överfallit Karolina kunde jag inte hålla allting inne i mig längre.

Hon tittar på mig och jag ser att hon är plågad, nu har jag fått reda på allt jag ville veta men ändå så kan jag inte förmå mig att säga någonting, huvudet är så fullt av allting men ändå så tomt.

-   Polisen, säger jag, vi måste gå till polisen.

-   Niklas kommer döda mig! Katja har panik i rösten och ser skräckslaget på mig.

-   Vi måste gå till polisen, du måste hjälpa mig, de kommer ta fast Niklas, han kommer inte kunna göra någonting mot dig.

När vi kliver in genom dörren på polisstationen går jag rakt fram till en stor disk där en liten mager kvinna i 50-årsåldern sitter och ser sur ut. Katja tvekar lite i dörröppningen innan hon kommer fram till mig vid disken, jag säger att vi vill anmäla ett mordförsök och vi blir hänvisade till ett mindre rum med ett litet bord med fyra stolar runt.

Vi sätter oss och snart kommer en kvinna klädd i polisuniform in och presenterar sig som Karin. Hon sätter sig mitt emot oss och ber oss berätta precis vad som hänt.

Flera dagar går utan att jag hör någonting från varken Karin eller Katja.

Men så en tisdagskväll ringer någon från polisstationen och säger att jag ska komma till badet så fort som möjligt. Någon vidare förklaring får jag inte men jag förstår att det är viktigt så jag drar på mig jackan och går med snabba steg ner mot badet.

Tio minuter senare står jag nere vid bryggan och ser ut över badet, men det är helt tomt, inte en enda människa syns till. Plötsligt hör jag små fotsteg bakom mig, jag vänder mig hastigt om, det är för mörkt för att jag ska kunna se men rösten känner jag igen, den lilla pipiga rösten.

-   Du har lekt deckare för sista gången nu, jag hör rädslan darra i hennes röst.

-   Katja? Jag ser hur hon höjer sina händer över huvudet, i händerna har hon något stort, en sten?

-   Katja, vad håller du på med? säger jag panikslaget och tar några steg bakåt ut på bryggan, för vad annars ska jag göra?

Hon svarar inte men jag ser hur hon kommer närmare men jag fortsätter ta steg för steg bakåt ut på bryggan med blicken fäst på stenen i hennes händer.

-   Det var du, säger jag för nu faller alla pusselbitar på plats, det var du som överföll Karolina!

-   Jag förstår inte att du gick på min lilla snyfthistoria, du är så lättlurad Jonas.

-   Snälla Katja, gör ingenting, snälla!

Hon står nu bara någon meter från mig nu och jag ser hennes ansikte klart och tydligt i månljuset nu. Hennes ögon lyser av hat och hon tar ett steg mot mig igen. Jag famlar med blicken bakom mig men jag kan inte gå längre, bryggan tar slut här.

Jag ser stenen komma närmare och närmare, allt går som i slowmotion, det finns ingenting jag kan göra, jag är helt hjälplös där ute på bryggan. Sen blir allting helt svart och tyst.

De jämna pipen skär i öronen och får mitt huvud att dunka av smärta, jag öppnar sakta ögonen och ser ett stort ljust rum, överallt står det vaser med blommor i alla olika färger och sorter. Bredvid mig står en tv med jämna vågor upp och ner på, det förklarar pipen, jag är på ett sjukhus, men varför, vad är det som hänt? Då kommer allting tillbaka till mig, badet, bryggan, stenen, Katja.

Dörren öppnas och min mamma kommer in med en kopp rykande kaffe i handen.

-   Åh, lilla, lilla gubben! utbrister hon och tårarna strömmar ner för hennes kinder, pappa kommer in strax efter mamma och hans blick är full av oro, lättnad och kärlek.

Under min tid på sjukhuset kommer Karin och hälsar på mig, hon berättar att de tagit fast Katja för mordförsök och att jag skulle låta polisen sköta sitt jobb i fortsättningen.

Jag säger inte emot henne, även fast jag tänker att om det inte varit för mig skulle de inte kunna avsluta fallet.

Sista dagen innan jag får åka hem kliver Karolina in genom dörren, hon ser på mig med sina blåa ögon.

-   Hur mår du? frågar hon.

-   Det duger väll antar jag, kunde varit värre, svarar jag lättsamt.

-   Förlåt Jonas, om det inte var för mig skulle det aldrig hänt.

En liten tår rullar sakta ner för hennes kind och följer hennes ansiktsdrag ner till mungipan.

-   Va? Men Karolina, det är klart att det inte var ditt fel, utbrister jag, herregud det är ju jag som är alldeles för knäpp för mitt eget bästa!

Jag sträcker ut mina armar mot henne och hon kryper upp i sängen i min famn, hon borrar in sin näsa i mitt bröst och jag ger henne en lätt puss på huvudet. Hon vrider upp sitt ansikte mot mitt, jag låter mina läppar snudda vid hennes som en fråga, och hon besvarar den med en kyss.

Jag och Karolina, det är så det ska vara.

Karolina och jag.

Av: Johanna Franzén 9c Röd